Dagen började bra med en god frukost som självaste frun i huset, Mrs. T, gjorde åt oss, omelett, bröd och cornflakes med mjölk. När vi frågade henne vad hon själv åt svarade hon gröt, och jag blev lite avundsjuk då jag har haft cravings på havregrynsgröt de senaste månaderna.
Rebecka berättade för Mrs. T att hon hade ett indiskt namn, Sunayna. Jag frågade om det betydde något speciellt på hindi och Mrs. T svarade "Beautiful eyes". "Oh, that is so well fitting with all the ice and snow we have in Sweden!" svarade jag glatt. Utan att göra mig generad kollade de bara kort på varandra och fortsatte prata om något annat. Jag skyller på att det är svårt att förstå den indiska accenten...
Efter att ha plöjt igenom massa dokument och lämnat kontoret vid 18.00 så ville vi se oss omkring lite gran, hittills har vi bara sett direktörns hus och kontoret som ligger på samma gård. Vi vågade gå typ 100 meter innan jag kände mig alldeles för obekväm av att alla stirrade, så vi gick tillbaka och hämtade en man från kontoret som följde med oss.
Det är nog det som är mest ovant, att alla stirrar utan att skämmas liksom. Jag försöker tänka att det är bra träning för att inte vara "rädd" för att ha uppmärksamhet riktad mot sig, för det får man oundvikligen.
So far - so good!
Rebecka berättade för Mrs. T att hon hade ett indiskt namn, Sunayna. Jag frågade om det betydde något speciellt på hindi och Mrs. T svarade "Beautiful eyes". "Oh, that is so well fitting with all the ice and snow we have in Sweden!" svarade jag glatt. Utan att göra mig generad kollade de bara kort på varandra och fortsatte prata om något annat. Jag skyller på att det är svårt att förstå den indiska accenten...
Efter att ha plöjt igenom massa dokument och lämnat kontoret vid 18.00 så ville vi se oss omkring lite gran, hittills har vi bara sett direktörns hus och kontoret som ligger på samma gård. Vi vågade gå typ 100 meter innan jag kände mig alldeles för obekväm av att alla stirrade, så vi gick tillbaka och hämtade en man från kontoret som följde med oss.
Det är nog det som är mest ovant, att alla stirrar utan att skämmas liksom. Jag försöker tänka att det är bra träning för att inte vara "rädd" för att ha uppmärksamhet riktad mot sig, för det får man oundvikligen.
So far - so good!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar