Semester!

Vänner, det har precis hänt. Vi är på semester. Efter hårda sängar, myggor och svett har vi bytt ut det mot fluffiga kuddar, lyxrum (vi blev uppgraderade eftersom de hade råkat ge oss dubbelsäng istället för två sängar som vi bokat, nu har vi fortfarande en dubbelsäng, men i ett lyxxxxrum, SÅ värt), sol och bad. Vi förstod nog inte att hotellet var så fancy när vi bokade, vi tog ett specialerbjudande som var riktigt billigt. Åh, frukosten är helt underbar, jag är fullständigt nöjd!

Så, den här veckan kommer jag spendera på stranden med en kall cola och en bra bok. Vad hade ni för väder i Sverige nu igen? Hehe, jag saknar er verkligen... Har dock redan lyckats bränna mig så jag ska vara lite mer försiktig i morgon. Vi träffade en dansk tjej på solstolen bredvid som är gift med en indier här, var verkligen trevligt att få lite mer insideinformation om Goa, matställen och vad som är värt att se.

Nu, slut på svamlet! Ska lyssna lite mer på Erik Hassle *sommarkänslor* och sen ska vi nog gå och kolla upp någon BBQ med livemusik. Hej svejs!

Be the change

Jag har skrivit om det här förut, men jag tycker det är så otroligt viktigt så jag gör det en gång till.

Alla barn ska kunna leva tryggt, få en ordentlig utbildning och ha chansen att själva välja vad de vill göra med sina liv. Tyvärr är det få lyckligt lottade i detta livets lotteri som har den möjligheten. Många barn tvingas arbeta istället för att gå i skolan, trots att de inte vill något annat än att få en bra utbildning, eller så är skolan för långt bort. De som har det så lyxigt att de faktiskt får och kan gå i skolan kanske inte får en kvalitetsutbildning för att läraren skiter i att komma eller sitter och dricker chai ute på skolgården istället för att undervisa.

Det här är vanliga problem för barnen på landsbygden här i Indien, säkerligen inte bara här utan i många delar av världen. Det här bland många saker är Erikshjälpen med och förändrar genom att ändra synen på utbildning i byn och hjälper byborna att själva begära en förändring av regering och skola. Genom att ge dem själva kraften att förändra sitt samhälle blir förändringen långvarig och inte bara rika västerlänningars donationer som plåstret på ett redan dåligt samvete.

DÄRFÖR, bland massa annat, tycker jag att Erikshjälpen är en organisation värd att stödja. För att de verkligen förändrar världen, genom att uppfylla barns drömmar. För att de gör en skillnad på riktigt och med en vision som sträcker sig längre än näsan räcker.

60-90 kr på en månad kan du upp till 30 år vara med och skänka och på så sätt vara fadder. Om du vill skänka mer är det självklart möjligt. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket varje krona verkligen betyder för dessa barn. De behöver någon som förändrar deras värld, vi tillsammans kan vara den förändringen. Amen

Här kan du bli ung fadder och här kan du bli vanlig fadder.

Just do it

Tre timmar av drömmar

Jag tror jag ett antal gånger i den här bloggen har småklagat över dessa ”vägar” vi åker på varje dag. Ungefär från den andra byn vi passerar ut till de tio byar vi arbetar i är vägen uppriven och ett enda stort byggprojekt. Lagom tills vi åker hem ska den vara färdig. Kul. Eftersom den är så fruktansvärt dålig nu så kan måste vi åka ca 30 km/h, vilket resulterar i en väldigt lång restid varje dag, tre timmar för att vara exakt.

Det här kan låta som en orimlig plåga vi utsätts för varje dag, men det är faktiskt mycket mer än så. Det är tre timmar vi får för att tänka, drömma och visionera varje dag. Hur många av er har tre timmar i förfogande till sådant tankearbete under en vanlig veckodag? Precis som jag trodde, inte så många. Jag får idéer till helt sinnes bra projekt jag tänker sätta i sjöss i Sverige, platser jag vill besöka och vänner jag måste hälsa på när jag kommer hem. Dessutom hinner jag beta av min enorma lista av läsning. Eftersom jag är här för att lära mig så mycket som möjligt plöjer jag rapporter av det sociala arbetet, olika böcker och tidningar om utvecklingsarbete och egna anteckningar jag samlat på mig.

Och när jag ändå känner att vägen är lite för skumpig och resan är lite för lång så tänker jag på Goa. En vecka av sol, bad och vila. I morgon åker vi, det blir skönt det.

✝ = ❤

Good friday!

Idag har vi gått korsvandring från skolan som kyrkan bedriver ända ner till kyrkan. Det var jättemysigt, trots att allt var på hindi. När vi kom hem envisades jag med att vi skulle måla ägg, imorgon hinner vi inte då vi åker hemifrån kl fem till flygplatsen och kommer till Goa vid fem på eftermiddagen. Observera att det inte tar 12 timmar att flyga frång Bhopal till Goa, vi kommer vänta rätt länge på Bombays flygplats. Både jag och Rebecka är taggade på att fika massa gottis i väntan på planet, Becka hoppas på att det finns bryggkaffe och jag vill ha ngt med choklad i, som vanligt då.

På tal om kaffe, Becka säger alltid: "If you go black, you never go back". När jag dricker kaffe ska det vara 80% mjölk och lite vatten. Men sen vi kom hit har jag kört black. I eftermiddags unnade jag mig lite mjölk i kaffet och tyckte inte det var så gott. Hemska känsla! Mjölken i kaffet är ju det bästa som finns. Det känns som en avlägsen dröm jag inte kommer ihåg, den goda smaken med mjölk. Intalar mig att det var mjölken som var äcklig...

Lilla A ville också vara med

Kreativt skapande

Jag blev nöjd med årets påskägg!

Årets skörd

Personporträtt

Mother F

Också känd som ”The Mothership” är den som styr skutan och tar hand om konventet där tre andra härliga systrar bor och arbetar. Hon blev nunna redan vid 22 års ålder, vilket hon själv menar är hemskt sent. Sedan dess har hon hunnit med att bo i flera olika delstater och undervisat i flera olika skolor. Hennes nuvarande sysselsättning är att ta hand om hela huset, svara på brev och hålla räkenskaper. Utöver det sitter hon med en drös skolungar varje morgon och uppmuntrar och undervisar dem lite informellt innan skoldagen drar igång. Sedan ser hon till att huset håller en hög andlig standard och hon är inte sen med att dra igång lovsånger lite nu som då. Ena foten i himlen och andra på jorden är ett talesätt som beskriver henne otroligt bra. Flummig som få och alltid med ett stort underbart leende på läpparna. Vi har lärt henne uttrycket ”woop woop” som hon gladeligen utövar med händerna över huvudet när det händer något kul. Man skrattar alltid i hennes närvaro.

Happy Holi!

Igår firade vi Holi här borta. Det innebär att alla, unga som gamla går ut på gatorna och kastar färgpulver och färgvatten på varandra. Vi firade hemma hos en kollega, Mr B och hans familj. Oj vad roligt vi hade! Det kom dit massa människor som sprang efter varandra med hinkar fulla av färg, ingenting var rent när vi var klara. Man kunde nästan inte se att jag var en gori när de var klara med mig. Vi blev bjudna på razgullhas, jag trodde inte mina ögon när jag såg dem. Här har jag klarat mig två månader utan att behöva smaka på sockerchock numbero one, men nej, nej. Som tur var så var dessa inte lika sötsliskiga som de i Calcutta.

Efter mycket skratt och färg drog vi oss hemåt. Blev skjutsade av våra kollegor på motorcyklar genom deras by, ut på den stora vägen hem till systrarna. Folk kunde inte tro sina ögon när en tvättäkta Gori susade förbi dem lagom till Holi. Jag skrubbade mig blodig men har inte fått bort all färg än. Men man kan ju se det på den positiva sidan; jag behöver inte använda rouge och det är jätteinne med rosa hårtoppar som jag råkar ha. Jag får bada extra mycket i Goa för att få bort all färg helt enkelt.

Another day

Dagen börjar vid vår lilla hörna där vi gör oss fina. Eller vänta nu, vi gör oss ju aldrig fina här ute. Men där vi borstar tänderna då

När vi ätit en god frukost och borstat gaddarna sätter vi oss i jeepen

Där i vakar Jesus. Innan vi åker drar systrarna värsta bönen där vi får hjälpa till genom att fylla i ”pray for us”, ”protect us” osv. Sedan har vi en säker resa försäkrar systrarna

På förmiddagen kan man ha turen att bli bjuden på chai, dagens sockerchock i form av en tekopp

Efter lunch händer det massa spännande saker som varierar från dag till dag. Den här dagen fick vi berätta om rättigheten till skydd mot alla former av våld för ett gäng ungdomar i en by, sedan lekte vi lite lekar för att de skulle förstå ännu bättre

Ännu en omgång med chai!

Jag kommer utveckla kunskapen att bära vatten på huvudet till perfektion här!

När vi kommer hem ska en drös med rapporter skrivas. Vad vi har gjort idag, vad vi lärt oss och saker som kan förbättras i projektet

Sedan rundas dagen av med en sen middag där vi som vanligt serveras helt fantastisk mat som, till systrarnas förtret och vår lättnad, inte är särskilt stark

Word Sister...

Titta! En undersökning från Uppsala Universitet i dagstidningen här borta i Indien. 

/Stolt Uppsalabor

Unga ledare

Tänkte skriva lite mer om Children’s Parliament som jag nämnde i förra inlägget. Barnparlamenten är ett forum där barnen och ungdomarna i en by får möjligheten att komma tillsammans och prata om saker som gäller deras by. Dessutom får de regelbunden undervisning av en av systrarna som bland annat berättar om barns rättigheter, olika hälsofrågor och världen. Alla barnen blir tilldelade en ministerpost och måste säga något i varje möte, om det så än bara är ”Namaste” (Hej) vilket övar dem i att tala offentligt.

Det som är så otroligt fantastiskt är att barnen verkligen engagerar sig med hela hjärtat. De förstår verkligen vikten av utbildning för alla barn och uppmuntrar avhoppare att gå tillbaka till skolan. Dessutom erbjuder de att hjälpa dem med studierna bara för att de ska klara av att komma tillbaka till skolan. I ett barnparlament hade de fått veta de skadliga effekterna av tobak och då hade de tagit ett gemensamt beslut att sluta med snus. De fick till och med sina föräldrar att sluta!

För en vecka sen hade vi ett gatuspel i en by dit de kom skådespelare som med teater berättade om vikten av utbildning och hälsa. Det var verkligen uppskattat av alla och då tog ungdomarna från barnparlamentet hand om hela grejen. De var där innan oss och satte upp lampor. De gick runt med namnlistor för att räkna hur många som kom och tittade och efteråt delade de ut frukt, godis och anteckningsblock. Dessutom berättade de att de uppmuntrade alla barnen som hade kommit och kollat att komma till skolan och att de själva skulle hjälpa alla barnen som behövde extra stöd med studierna.

När man ser sådana engagerade barn och ungdomar som med all sannolikhet är morgondagens ledare, så inser man att förändringen av samhället inte ligger långt bort. Ge chansen till de unga så kommer vi med all säkerhet att få se en bättre värld. Precis så arbetar Erikshjälpen:

Erikshjälpen förändrar världen genom att ge liv åt barns drömmar

Glada barn från Children's Parliament

Holy Cow

Koskit är bra för mycket ska ni veta. Här borta använder man den både torkad och i lös form. Till exempel kan man tvätta verandan med det en gång i veckan så håller sig golvet rent och fint. Dessutom kan man använda den torkade skiten istället för ved för att kunna göra rotti och koka chai. Askan som blir över är dessutom nästan lika bra som tandkräm om man inte har råd med sådana lyxprodukter. Uttrycket ”inte värt ett skit” borde vi ta och skrota tycker jag.

Vad jag gör

Erikshjälpen stödjer HCDI som är en biståndsorganisation inriktad på barn. De har flera olika program som innefattar barnhem, extremt utsatta barn och hjälp för barn genom att lyfta en hel by upp ur fattigdomen. Det projekt som vi befinner oss på är samhällsinriktat och fokuserar på olika områden som behöver utvecklas för att barnen ska få det bättre. De fyra olika områdena som man bemöter är 

1. Utbildning 

2. Hälsa och Mat
3. Försörjning
4. Olika organisationer i samhället

Utbildning - Här bildar man förskolor för barn mellan 3-6 år. Detta gör att de äldre syskonen (i regel flickorna) blir lösta att kunna gå till skolan och föräldrarna kan arbeta
- Man anordnar även studiegrupper för att barnen ska få extra stöd
- Ungdomar som inte kan gå i skolan längre hjälper man genom yrkesutbildning

Hårt koncentrerade på skolarbetet

Hälsa och mat 

- Mestadels inriktat på barnen och mammorna 

- Man har utbildningar och låter en doktor genomföra undersökningar 

- Borrar brunnar för renare vatten 

Försörjning 

- Genom att hjälpa familjen att öka inkomsten på olika sätt blir barnen lösta till att gå till skolan och behöver inte arbeta 

- Man hjälper bönder att öka skörden bl a genom att öka vattentillgången 

Olika samhällsorganisationer 

- Självhjälpsgrupper för kvinnor där de gemensamt sparar och lånar pengar för att investera i små företag och sina barns skolgång 

- Grupper för bönder 

- Barnparlament där barnen samlas som i ett riktigt parlament och beslutar saker gemensamt för att höja standarden i deras by 

Syster V undervisar i ett barnparlament

Ja, det var en hel del läsning. Vi åker varje dag ut till dessa aktiviteter, är med på deras möten och får se hur utvecklingen går framåt. Ingen dag är den andre lik och man lär sig alltid något nytt!

Where You go I go

Jag är verkligen tacksam för att jag alltid har en fast punkt i mitt liv, trots att jag åker tio timmar bort från trygga Sverige, trots att jag lämnar allt som är hemma och bekant så är jag ändå trygg. Jag är så privilegierad att alltid få hänga med min bästa vän som jag vet tar hand om mig. Som bad mig åka hit med Honom och som inte lämnade mig på flygplatsen för att låta mig klara mig bäst jag kunde ensam. Han ger mig en otrolig frid och ledning som jag inte kan fixa själv, inte ens genom ”tio tips till ett bättre liv”, avslappnande övningar eller en stark självkänsla. När jag vaknar på morgonen vet jag att Han är med och att jag kan lägga dagen i Hans händer. Inget kan jämföras med Hans kärlek. Det är sann frihet vänner.

Jag fruktar ej 

För du är med mig 

Min tillflyktsplats 

Min säkra borg 

Min skatt och Gud du är 

Min vän och kung 

Guds ende Son

En (o)vanlig arbetsdag

Gjorde vi följande:

Åkte till en by för att se en förskola och umgås med barnen. Där träffade jag den här konstnären som gjort en cykel av metall och skrot han hittat på gatan

Vi passade även på att besöka en självhjälps-grupp bestående av kvinnor. De sparar pengar för att deras barn ska kunna ta sig fram och tillbaka till skolan och kunna köpa anteckningsböcker 

Sedan åkte vi till en annan by för att besöka ett medical camp där en doktor genomför undersökningar och säljer medicin för 10 rupies, 1,3 kr. Vi skulle kunna ge det gratis, men det får större värde för byborna om de betalar lite gran och sannolikheten att de kommer använda det är större. Fick möjlighet att se den här vackra flickan och var tvungen att ta en bild

Kom hem och upptäckte att jag hade fått ett packet från Sverige, nu har jag mörk choklad hela resan! Amazing, tack la familia!

Gick ut på gården och upptäckte att våra nunnor hade ordnat transport till tåget för Syster Lisa i form av en skolbuss

Svenskarna intar bussen

Vackra Syster Lisa som ska åka till Kerala ett tag. Åh, kommer sakna hennes underbara skratt och humor vid middagsbordet

Åkte till en marknad för att inhandla diverse produkter, stannade till vid en ”pani puni” vagn för att käka

Detta är ”pani puri”, snacks som man brukar äta ute på marknader. Dessa var mer maffiga än de brukar vara, annars är de bara smaksatt vatten (pani), sött och chilli i en härlig blandning

Fina mygg

När man hittar fler myggor innanför myggnätet än utanför så anser jag att myggnätsfirman kan slänga sig i väggen. Sämre skräp har jag sällan skådat. Det är ett väldigt effektivt sätt att lokalisera myggen förstås. Bara att lägga sig i god tro om att man nu ska vara befriad från plågan så kan man smälla de rödsprängda bestarna på morgonkvisten som har trott att de kommit till paradiset. Great plan.

Swedish smudge cake, part two

Denna underbara bakelse, du slutar aldrig förvåna mig på det mest otroliga sätt. Till och med Rebecka tog två gånger av kladdkakan idag när vi firade St Josephs day, och för att vara en som varken gillar choklad eller kladdkaka så måste det varit ett bra betyg. Här firar alla nunnor och munkar sina födelsedagar på något helgons dag, så vi fick besök av en präst som firade sin födelsedag med oss. 

Så tråkigt att jag missade St Patrics day i söndags, i vanliga fall brukar jag alltid ha på mig något grönt och baka kakor i formen av fyrklöver (att fira det som firas kan ni vet). Men istället så var vi på en gudstjänst i fyra (!) timmar och hade filmkväll med Mother F. Vi kollade på en prinsessas dagbok och åt popcorn, mörk choklad och oreos. Eller okej, jag åt den mörka chokladen och oreokakorna, någon måste göra det hårda jobbet. De kollar verkligen aldrig på film, så det var jättekul att se hennes reaktioner och frågor genom hela filmen. Del två ska vi försöka kolla på till helgen.

Bump in the road

Nej livet är inte alltid lätt alltså. Att åka 3 timmar varje dag på obefintliga vägar som skumpar som du aldrig någonsin har drömt att en väg kunde skumpa. Att kliva ur jeepen med ryggen dekorerad av en stor, fin, blöt fläck och inte hitta en toalett på mils avstånd. Att vakna upp varje morgon och leta efter nya, illröda insektsbet som hamnar lite varstans och gör att du på nytt ser ut som en finnig tonåring.

Men så är det mycket som kompenserar upp det där. Att varje dag få bli inspirerad av supernunnorna. Jag har lärt mig så otroligt mycket från dem och kommer med all sannolikhet att sakna våra dagliga småfajter kring middagsbordet (om att vi är alldeles för smala och måste äta mer). Jag har det så otroligt bra och har fått förmånen att offra lite av min välfärd för att med egna ögon se hur människor reser sig upp ur fattigdom och misär och kämpar för att få det bättre. Jag får erfarenheter för livet och blir inspirerad av starka kvinnor. Jag menar, kom igen, jag kan offra att åka på skumpiga vägar när människor arbetar häcken av sig för att bygga dem för mig.

Ännu en fin lördag

Idag fick barnen åka ut och leka, äntligen! På väg till köpcentret var jag och Rebecka som ungar på julafton. Så skönt att åka och göra något helt annat.

Så här glad var Rebecka över att få åka i jeepen 

Så här glad var jag över att få fot, axel och huvudmassage i en timme

Så här glad var Rebecka över att få äta en burgare

Så här glad var jag över att få äta varm brownie toppat med chokladglass 

Det fanns inte så mycket att kolla på som ni kan se... Nu är jag några hundralappar fattigare men desto rikare på böcker och världens finaste väska

När vi kom hem stekte vi några veggoburgare för den ”svenska”, host host, lunchen i morgon. De har aldrig ätit hamburgare så det ska bli roligt. Det gjorde vi dock i mörkret eftersom strömmen gick. Det är ett helt galet åskväder här just nu. När vi kom in i vårt rum såg jag att det hade regnat in och att jag hade en mindre översvämning under sängen, så jag passade på att tvätta golvet. När Becka öppnade badrumsdörren såg hon denna syn, vi har tagit inomhusväxter en nivå längre.

Hasta la vista amigos!

Nattliv

Ja alltså, sängarnas komfort kan diskuteras. Sängen består av en trästomme med ytterst tunn madrass. I början trodde jag att ryggskott lurade kring varje knut, det var inte en rolig upplevelse. Men slutligen vände jag mig och nu sover jag ganska gott. Djupt också tydligen. En morgon frågade Becka mig om jag hade hört åskvädret under natten, när jag svarade förvånat:

”Va, har det varit åskväder?”

”Jag VISSTE att du skulle säga så” fick jag till svar

Rebecka hade vaknat av den värsta stormen hon upplevt under sin livstid och försökte så klart väcka mig för att få lite betryggande sällskap att genomlida natten med. Trots att åskan dundrade, hon ropade mitt namn flera gånger och blinkade med ficklampan ett antal gånger så hade jag inte gett någon respons. Då måste vi nog räkna in att jag hade både öronproppar och sovmask (okej, nu vet jag att både min familj och Judith skrattar gott, men skulle ni vilja bli väckta av galna hundar och starkt solljus va va?).

En annan morgon frågade Rebecka om jag hade drömt något roligt. Tydligen hade jag skrattat högljutt och länge fram på småtimmarna. Det är nog ett bra tecken om man skrattar när man sover. Antingen har man haft en väldigt bra dag, eller så mår ens undermedvetna väldigt bra.

The Indian food

Okej, jag älskar indisk mat, tro mig, men när till och med hundarna äter det så börjar det väl gå lite överstyr tycker man. Vakthundarnas föda består av ris, kyckling och rotti (indiskt runt bröd) vilket är de tre basingredienserna av den dagliga kosten. Ett annat frågetecken som behöver rätas ut är varför de fortfarande inte känner igen oss, trots våra tre veckor här ute. På vägen till huset från vårt cribb så måste vi gå förbi en av hundarnas bur. Lagom roligt då den börjar skälla och resa ragg varje gång och dessutom väcker den andra hunden som så klart blir arg och börjar också skälla. För några dagar sen blev jag så trött på att den alltid gjorde så, så jag svarade med samma medicin och skrek: ”KÄFTEN!” . Den gnydde till och blev tyst, vilken triumf! Nästa gång den börjar så ska jag testa det magiska ordet, och om det inte fungerar ska jag testa med ris och kyckling, det om något borde ju få den på bättre humör.

Ljuset gick upp

För några dagar sen så bara hängde allt ihop. Allt makade sense och jag kände mig smartare än en femteklassare. Jag har läst så mycket om Bhopal och situationen ute på landsbygden under våra förberedelseveckor i Pune. Jag läste om icke-fungerande skolor som lärarna inte ens orkade hedra med sin närvaro stundtals. Jag läste om alarmerande siffror på barnarbetare i olika stenkrosserier. Men så fort jag kom hit så var det som om all information var bortblåst. Jag kom nästan inte ihåg någonting och jag började från skratch igen kändes det som. Men så läste jag igenom rapporterna om området igen efter tre veckor ute i fält och plötsligt passade puzzelbitarna ihop. Jag hade sett problemen med egna ögon och jag förstod de bakomliggande orsakerna till varför det var så. Dessutom kunde jag koppla de livsöden som jag läste om till verkliga personer, och det gav informationen en helt ny dimension.

 

Som tillexempel den unga flickan S. Hon berättade för mig att hennes familj inte tillät henne att gå ut och leka med de andra barnen eftersom hennes mamma tyckte det var för farligt. Det var ju synd tänkte jag, men inte mycket mer än så. I rapporten läser jag sedan att flickor ofta är väldigt kontrollerade och får inte röra sig utanför hemmet på samma sätt som pojkar. Detta leder i sin tur till att flickor ibland inte sänds till skolor på högre nivå eftersom de ligger längre bort än grundskolan, vilket gör att de inte får utbildning och blir en naturlig barnskötare för småsyskonen och ett gratis hembiträde. Helt plötsligt fattade jag det, på riktigt. Inte bara som information, men som en verklighet i vilken många unga flickor lever i. Att inte kunna styra över sin vardag och fatta egna beslut.

Samtidigt känns det som att vindarna vänder åt det bättre. Efter ”16/12-incidenten” som de kallar gruppvåldtäckten i Delhi uppmärksammas kvinnans utsatthet på ett helt annat sätt. Kvinnodagen föregicks i tidningen av en hel veckas artikelserie om starka kvinnor som arbetar för förändring. Jag hoppas verkligen att S. kommer kunna gå i skolan på en högre nivå, jag hoppas att hon så småningom kommer kunna våga uttrycka sin åsikt och stå på sig. Men det kommer ta ett tag och behövs mycket arbete för att det ska hända. Tack gode Gud för Erikshjälpen, HCDI och dessa underbara nunnor som gör allt för att det ska bli en förbättring för S. Det behövs

Kommunikation?

Okej, let’s face it. Ibland klickar det bara inte. Kommunikationen finns inte och det känns som om man kommer från två olika planeter. Du vet känslan när den andre parten inte förstår trots att du förklarar samma sak om och om igen, nästan vädjande som till ett barn. Nej, jag pratar inte om mäns och kvinnors svårigheter med att förstå varandra, utan jag pratar om oss och den indiska befolkningen.

Vi kan försöka förklara saker, om och om igen, på tydlig och barnslig engelska, men det går ändå inte hem. Det är frustrerande, det är tålamodsprövande och det helgar en på alla sätt och vis. Att det ska vara så svårt att förstå frågan hur man brukar fira födelsedagar kan du få ett exempel på här:

”Soo, how do you celebrate birthdays in India?”

”Me, not birthday.”
”No, no, I know it’s not your birthday today, bet when you have yours, how do you celebrate?”
”No madam.”
”Yes, but no. My question is, WHEN YOU ARE HAVING A BIRTHDAY...”

Någonstans där eskalerar konversationen till att bokstavera orden och uttala dem alldeles för högt och långsamt. Det är även där Rebecka brukar vika sig dubbelt av skratt för bristen på tålamod hos min sida.

Men då får vi även räkna med i ekvationen att indierna säkert har det lika jobbigt med oss. Vi får fråga typ hundra gånger vad de sa och be de upprepa frasen långsamt. Delad smärta är dubbel smärta. Men det helgar en, som sagt.

Lördagen

Hej hopp, vilken dag det var i lördags! Vi firade kvinnodagen med dunder och brak och  ordentlig värmebölja i en av byarna. En stor scen var riggad och det hölls tal, dansades och sjöngs av barnen och ungdomarna höll ett uppskattat drama och dansade traditionell dans. Det kom över 200 kvinnor och minst lika många barn som satt andlöst och lyssnade på de olika talarna. Bland annat talade en kvinnlig polisofficer och en kvinnlig lärare. Det var underbart att kunna vara med och dela glädjen med dem, trots att det var förskräckligt varmt och trots att vi inte hade tolk. 

När dagen var över så skulle vi åka till bankomaten och till en dataaffär där jag hade lämnat min dator alldeles ensam för att de skulle installera något som skulle få Internet att fungera. Att få Wi-Fi att fungera känns som en historia för sig, vi är inne på vår fjärde vecka i morgon och ÄNTLIGEN har vi lyckats få igång det, bara på min dator dock, så Rebecka var tvungen att lämna ifrån sig sin lilla älskling igår hon med.

På vägen hem hade vi en så otroligt roligt bilresan. Skrattade så vi skrek och sjöng Spice Girls låtar. Vår chaufför tyckte det var ytterst underhållande. För att bara göra saken ännu mer festlig berättade han att han fyllde 25 år idag och ville fira med glass. Sagt och gjort köpte vi chokladglass för att fira. Det är svårt att fånga känslan med ett par meningar, men det kändes så rätt att sitta på den där enkla träbänken med sopor runt omkring oss med en glasstrut i handen för att fira en 25 års dag. Carpe Diem typ. Som present köpte vi en snickers, väldigt påhittigt jag vet, men det var det bästa vi kunde hitta på favoritaffären. Den sista biten hem fylldes av indisk partymusik på högsta volym i bilradion med den svalkande brisen som flög in genom de öppna fönsterrutorna.

Det var en bra dag.

En ledig dag



Klappa lite pa kaninungarna



Skala lite bonor (at dock inte skalet, leder bara till sjukhusbesok och andra trakigheter)





Las tidningen i tradgarden




Gor lite svensk mat




Njut av underbar efterratt bestaendes av farsk papaya med trevligt sallskap



Fest hos Mange?

Jag och rebecka har blivit bjuden på så många fester och tillställningar så att vi skulle kunna roa oss kungligt resten av tiden här borta. Så fort vi träffar en ny person så måste vi allra snarast komma och dricka te, äta middag eller delta på någon fest. Ännu har vi aldrig gått, men snart är det väl dags för lite party tycker jag. För att kunna smälta, ta in och bearbeta det som är jobbigt och svårt behöver man ha roligt också. Vi jobbar på att kunna få komma till ett köpcenter som ligger i city (Rebecka vill inget hellre än att käka ett meal på McDonalds, jag är inte överförtjust i fast food, men när till och med jag drömde om donken så måste det ju vara ett tecken på att vi måste dit), förhoppningsvis låter systrarna oss åka på lördag. Uppdaterar er snarast med vidare information, stay tuned!

 

Myggdödaren

Sitter här och dödar myggor i ett fasligt tempo. Förstår inte att de inte lär sig, jag är den Ultimate insektsdödaren, de borde förstå bättre än att våga sig nära mig.

Idag har vi haft en mässa här hemma i chaplet. Gudstjänstrutinen är lite annorlunda från vad jag är van vid med mycket fokus kring nattvarden. Visst finns det saker jag tvekar inför  och har andra åsikter kring, men samtidigt ser jag att det finns mycket att lära sig av dessa nunnor. Deras outtröttliga kärlek för andra och Jesus. En sådan hängivenhet som finns här har jag inte sett pa manga stallen. Eller jo, hos min mamma, men då övervägde hon också seriöst att bli nunna som ung... 

City of Lakes

Måste bara meddela att vår favoritaffär som vi tog dagliga promenader till i Pune, Reliance, också finns här i Bhopal! Resterande del av resan är räddad! Amen.

Bhopal växer mer och mer för mina ögon. Staden kallas ”The city of lakes” och har massa fina sjöar här och var. Det är verkligen underbart att känna sjölukt inne i city bland tutande bilar och strosande kossor. Runt hela staden går en bergslinga som ramar in intrycket, naturen ligger runt hörnet och åkrarna vajar av grönt och guld i vinden. På kvällen och natten är city livat med marknader och gatustånd som säljer eggrolles och fast chicken (lite salmonella-varning på det sistnämnda dock) medan landsbygden stolt visar upp himlens alla stjärnor i den klara kvällsluften. Varje dag när vi är på väg ut till byarna så åker vi genom skog och dal, upp och ner, förbi vattendrag, små mysiga samhällen med färglada hus och feta kossor strosandes på gatorna. Hur jag ska kunna lämna det här stället är en gåta som kommer behöva lösas senare.



Bilutsikt




The city of Lakes



A great day

Förra fredagen var vi med på ett möte där kvinnor från olika självhjälpsgrupper skulle möta en bankdirektör för att prata om deras rättigheter gällande ekonomi och varför små lån kan vara en start för att börja tjäna pengar. Det samlades ett femtiotal kvinnor i färgglada Saris och förväntan låg i luften. En av våra anställda började prata på hindi och försökte få kvinnorna att säga något i tur och ordning, men det gick inte så bra. Det fnittrades, de drog schalen över ansiktet och tittade generat ner i mattan. De äldsta kvinnorna kunde inte säga något utan tittade ner och pillade med något i marken. Man kände att all självkänsla var som tillintetgjord och jag undrade vad som hände. Sedan fick jag höra att de övade på att säga vad de hette och vilken by de tillhörde. Att något så banalt skulle vara ett så oöverstigligt hinder bekymrade mig. Men jag fick också reda på att dessa kvinnor för två år sedan aldrig skulle vågat komma överhuvudtaget. De skulle inte haft den möjligheten alls om det inte vore för självhjälpsgrupperna. Nu kommer de utanför hemmet, tar kontakt med människor, startar små kiosker som de får en inkomst på och vissa vågar till och med säga sitt namn i en folksamling.

Att ge kvinnor den upprättelse de förtjänar är något av det viktigaste man kan göra i socialt arbete. Kvinnor är exploaterade, utnyttjade och nedvärderade något så kolossalt över hela världen. Genom att uppmuntra dem och se dem kan de blomstra till full blomning. De vågar sig utanför hemmet, kan ta hand om sin familj på ett annat sätt och får en bättre självkänsla.

Som den indiska skådespelerskan Shabana Azmi har uttryckt det:

"We are a deeply patriarchal society in which the boy is privileged over the gril from birth, provided the girl is allowed to be born. She suffers from inequality and discrimination and has unequal access to health, education and decision-making.... Violence against women has the tacit approval of society the world over and must stop... Women have to be part of a new equation. We must transform the very notion of power, so it becomes about sharing and not about the powerful bullying the weak. Men and women are different, not better, not worse."

Idag är det internationella kvinnodagen och jag vill bara uppmuntra alla er kvinnor, tjejer och flickor där ute. Du är värd att firas och uppvaktas. Du har ett värde som och ett syfte. Grattis!

Pa tal om att vara annorlunda...

Igar nar vi var pa vag till bankomaten for att ta ut pengar deklarerar en tjej hogljudt nar hon gar forbi mig: " Look, a foreigner!" och pekar helt obekymrat. Nar vi sedan ska ha hjalp att instralera ngt pa vara datorer fragar mannen bakom disken hur lang jag ar. Nar jag svarat att jag ar 173 cm, far jag konstaterandet : "That's huge." Man ba, tack tack :) Tur att jag ar Gori och ska vara lang da...

Gori gori

Vår handledare följde med oss hit till Bhopal och stannade en dag. Han försökte inför att systrarna skulle kalla mig ”Gori” vilket betyder fair, ljushyad. Men det är även namnet på en gudinna. Jag tänker mest på Gorilla när han säger Gori, så för mig klingar det inte så positivt. Becka nämnde även att det har en lite rasistisk klang, tänk om vi skulle envisas med att kalla vår handledare svarting om han kom till Sverige, det låter inte helt reko. Men här så är det vackraste man kan vara ljushyad. Näsan alla ansiktskrämer lovar att ljusa upp din hy tre nyanser och ALLA modeller till olika reklamer är ljusa i hyn. Det är precis som vi svenskar gör allt vi kan för att bli lite solkyssta under sommaren, man längtar efter det man inte har. Så jag försöker ta det positivt när de kallar mig Gori men påpekar samtidigt hur vackra de är.

Tre tips till att bli ett bättre du

Är du trött på din vikt och ditt utseende? Är du redo för ett nytt jag med allt vad det innebär? Varmt välkommen att påbörja din resa till det otroliga Indien. Här finns allt du behöver för att förvandlas till en ny människa

1.  Ät otvättade bönskal som blivit besprutade med medicin, det lär sätta fart på magen minst ett dygn, leda till ett härligt och spännande sjukhusbesök och resulterar garanterat i viktminskning

2.  Eller varför inte testa att äta okokta grönsaker som är odlade på okända marker? Det kommer få fart på magen och innehållet kommer snabbt ut genom alla möjliga håll. När du genomgått denna fina rensning av magen kommer du ligga utslagen en hel dag och inte orka äta något, detta leder också till viktminskning

3.  Rött är sött! Om du vill ha en färgklick i ditt annars bleka ansikte kan du testa att sova på otvättade filtar där bedbugs och annan ohyra gillar att vara. Dagen efter kommer du att vakna upp med röda prickar i hela ansiktet vilket gör dig till den självklara medelpunkten du är tänkt att vara



Viktminskning genom sjukhusbesök = tummen upp!




Fin och färgglad