Fikah tajm

Idag har vi druckit chai och ätit snittar med ett konstigt pålägg. För det är det man fikar här i Indien, alternativt torra kakor som smakar blä. Vi försöker införa ordet "fika", det har gått ganska bra.

Fikarevolution to the people! 

Jag kommer ihåg förra gången jag var i Indien, då skulle man alltid äta Razgullhas så fort man hälsade på hos någon. Eftersom vi gjorde många husbesök blev det en hel del Razgullhas, aka "sockerbollar" eller "snuskbollar". De är gjorda på en ost vilket gör de sega och smakar socker. Inte en superhit med andra ord.

En dag hade vi besökt tio hus och skulle göra ett avslutande besök hos mannen som varit med oss hela dagen. Vi kommer in och sätter oss på sängen, det är den finaste platsen i huset och används ofta som soffa om man inte har en. Mitt emot oss står ett gäng indiska ungdomar och tittar på oss. Mannen kommer in med en STOR bricka full av Razgullhas och vill att vi ska äta upp dem. Då är saken att vi alla nästan spydde av tanken på en Razgullha. Vi försökte berätta att vi var jättemätta men han fortsatte att insistera på att vi skulle äta upp dem och "don't be so shy!"

Efter att ha tvingat i mig två stycken fick jag en snilleblixt och sa att vi gärna tar med de till hotellrummet och har lite fika där. Det tyckte han var okej. På vägen hem gav vi bort dem till en man i en kiosk som blev jätteglad.

 Kulturkrock 2.0

Some Chai maybe?

Funderingar

Vi har fått rapporterna över byarna vi ska arbeta i och jag har bläddrat igenom dem. Jag känner både hopplöshet och glädje. Hopplöshet över hur otroligt svåra livsvillkor det är i byarna. Flera av barnen tvingas arbeta i stengruvor och hacka sten dagarna i ända. Många av flickorna kan inte gå färdigt skolan eftersom den ligger för långt bort från där de bor och vägen är för farlig. Byarna är outvecklade och statens försök att hjälpa når inte ut dit. Vad i hela friden kan jag komma med? Jag har ingen relevant kunskap av det här, ingen yrkeserfarenhet eller färdig utbildning.

Samtidigt känner jag glädje över att få möjlighet att komma och göra en liten insats, om än mycket liten. Jag kanske får uppmuntra någon eller ge en kram i precis rätt tillfälle. Det lilla jag vet om barnets rättigheter kanske är det som en lärare behövde höra för att få insikten om betydelsen av att låta barnen utrycka sina åsikter.

Jag är också glad men samtidigt lite skärrad över att få möta så många olika levnadshistorier som antagligen skiljer sig rejält från min egen, även fast mycket är precis likadant. Det kommer vara mycket elände, glädje och livskunskap. Ofta så har människor under svåra förhållanden förstått värdet av att leva i nuet, med det lilla man har, på ett annat sätt än vi som har "allt".

Breakfast club

Får jag fresta med två bilder från min underbara frukost så här på morgonkvisten? Alla som känner mig någorlunda vet att jag är en hopplös frukostälskare. Älskar frukost lika mycket som jag älskar kvarteret kring ån i Uppsala en gnistrande vinterkväll, vilket inte är lite det.

Det är otroligt lugnande att sitta på balkongen och smuttra på en kopp kaffe samtidigt som staden väcks till liv, och inte minst fåglarna! Det flygs och kraxas en alldeles förskräckligt vid åttatiden. Det är en fågel som vi inte har kommit underfund med vad den är för sort. Den är lika stor, om inte större, som en örn och finns i hundratals här, tror det är den ni ser i första bilden.

Igår kväll så tränade jag. Började med att värma upp genom att springa upp och ner i trapporna här i huset. När jag sprungit några varv så träffar jag på några som var kvar på ett möte. Svettig och andfådd var jag tvungen att vara artig och hälsa. Det är en väldigt annorlunda jobbkultur jämfört med Sverige. Kontorstiden är 9-17, men de sista går inte hem förrän 19, obetalt. I Sverige skulle man börjat packa ihop sin väska och vara klar att gå hem 16.55. De är verkligen hängivna arbetet!

The bucketlist

Jag tycker att bucketlistor är så roliga. Hittade dessa på weheartit. 

The odd one

Vi går till mataffären varje dag, det har blivit en utflykt som vi måste göra. Köper lite äpplen, lite bröd, lite mjölk, lite av det ena och det andra. Vi är lätt deras mest trogna kunder och hittar nästan på grejer vi måste köpa bara för att få en anledning för att gå en tur i grannskapet. Jag tror de har blivit vana vid att vi är där varje dag, för de höjer inte på ögonbrynen och folk stirrar inte längre. Ryktet om oss har nog gått runt i kvarteret 

För några dagar sen när vi hängde på favortiaffären såg jag två jättelånga indiska tjejer. Hjälp, vilka jättar, tänkte jag när de gick förbi en annan indisk tjej. Sen så insåg jag att de var lika långa som mig. Jag är 1,73 m, men medellängden här ligger nog på max 1,60. Hemma i Sverige är det inte så mycket att skryta med, men här blir jag med andra ord en jätte. 

Misses

weheartit.com

Två grejer som jag kommer missa när jag inte är i Sverige, Beyonce den 29 maj och Loreen 18 maj. Det är lite tråkigt. Förra gången Beyonce var i Sverige hade jag inte insett hur freaking amazing hon är, upptäckte hennes musik i samma veva som hon uppträdde och då var biljetterna så klart slutsålda. Loreen är ett självskrivet musikaliskt geni och har en otrolig scennärvaro. Men men, det får bli en annan gång!

R2D2

Titta vad vi hittade i städskrubben! Visst är Becka duktig på att fota btw? Hon har en superfin blogg och skriver allt som jag inte skriver: http://awafflesdiary.blogg.se/

Gå in och ta en titt vettja!

En annan av gårdagens djupa och intellektuella tankar är att tvålen inne på toaletten luktar träslöjd. Ni vet den där trälukten med en uns av kåda? Så luktar den.