Funderingar

Vi har fått rapporterna över byarna vi ska arbeta i och jag har bläddrat igenom dem. Jag känner både hopplöshet och glädje. Hopplöshet över hur otroligt svåra livsvillkor det är i byarna. Flera av barnen tvingas arbeta i stengruvor och hacka sten dagarna i ända. Många av flickorna kan inte gå färdigt skolan eftersom den ligger för långt bort från där de bor och vägen är för farlig. Byarna är outvecklade och statens försök att hjälpa når inte ut dit. Vad i hela friden kan jag komma med? Jag har ingen relevant kunskap av det här, ingen yrkeserfarenhet eller färdig utbildning.

Samtidigt känner jag glädje över att få möjlighet att komma och göra en liten insats, om än mycket liten. Jag kanske får uppmuntra någon eller ge en kram i precis rätt tillfälle. Det lilla jag vet om barnets rättigheter kanske är det som en lärare behövde höra för att få insikten om betydelsen av att låta barnen utrycka sina åsikter.

Jag är också glad men samtidigt lite skärrad över att få möta så många olika levnadshistorier som antagligen skiljer sig rejält från min egen, även fast mycket är precis likadant. Det kommer vara mycket elände, glädje och livskunskap. Ofta så har människor under svåra förhållanden förstått värdet av att leva i nuet, med det lilla man har, på ett annat sätt än vi som har "allt".