Framme hos Systrarna

Nu är vi framme och har gjort oss hemmastadda hos systrarna. De bor på en stor gård med en underbar trädgård, kaniner, fält så långt ögat når och vakthundar. Vakthundarna är en historia för sig, de sitter inlåsta i en bur under dagen för att de inte ska kunna attackera människor och släpps ut under natten. Än har de inte förstått att vi bor här, utan blir helt galna så fort vi går förbi burarna. Vi vågar oss alltså inte ut på natten, vilket glädjer systrarna. Vid klockan tio börjar de skälla som galningar, och då vaggas vi även till sömns av trummor och sjukt högljud hindisång. De har en hindifestival på bondgården bredvid som de avslutar fram på morgonkvisten, de kommer fortsätta i någon vecka till så det är bara att härda ut.

På dagarna åker vi fram och tillbaka till byarna som de arbetar med. Första dagen åkte vi till byn som ligger längst bort från där vi bor. Det fanns ingen riktig väg dit, utan vi åkte upp och ner på stenkullar i en snustorr ödemark med vissna träd. Under regnperioden är området grönt och frodigt, men det kommer vi missa.

Människorna talar bara hindi, så vi övar våra hindiskills så mycket vi kan. De skrattar väldigt mycket när vi försöker uttala orden med tungan rätt i mun. Det är rätt svårt om vi säger så... Systrarna är också väldigt oroliga över att vi äter så ”lite”. Vi är proppmätta hela tiden av allt de trycker i oss. Det är artigt att tvinga i andra mat före man själv äter, så vi måste äta väldigt mycket. Vi har dock lärt oss det hemliga tricket. Man ska vifta lite med handen och säga ”nei nei”, vänligt men bestämt och sen överösa dem med beröm för hur gott maten smakar. 



Tågutsikt