Hej kära vänner. Det här är ett tyngre inlägg, so be aware.
I måndags såg jag något som skakade om mig, rejält. Jag var ganska nere efter det och har känt mig lite labil idag med. På väg till byn Lulka där vi skulle ha medical camp så såg vi en bröllopsprocession. Åh, vad roligt tyckte vi och saktade in bilen så att Becka skulle kunna fota. Sällskapet skrattade och var glada och brudgummen såg rätt stolt ut. Brudens ansikte täcktes av en slöja och vi de tog bort den så det skulle bli en bra bild. Chocken när jag såg brudens ansikte kan inte beskrivas med ord. En flicka på kanske 15-16 år gömdes bakom den, och det var de mest utmattade, sorgsna, förkrossande och hjälplösa ögon jag någonsin skådat in i. Jag frös till is på insidan och efteråt kunde jag och Rebecka bara upprepa orden: ”Det var helt sjukt. Det där var helt sjukt.”
En flickas ungdom försvann precis. Det som skulle varit en tid av glädje och frihet vändes tvärt. Jag har inte riktigt ord för vad jag vill beskriva, men jag känner en sådan förtvivlan och maktlöshet för den tjejen. När vår handledare var här förra veckan pratade vi om bröllop eftersom jag var på så många i somras. Bröllop kan vara något av det roligaste jag vet för att det är en sådan glädje och äkta lycka som genomlyser allt. Bruden är festens höjdpunkt och skiner alltid mest av alla av förväntan och kärlek. Men inte den här tjejen.
Att jag är tacksam är en underdrift. Jag är tacksam över att det inte var jag som tvingades till något jag inte ville. Tacksam över att jag har rätten att själv välja vem jag ska gifta mig med. Tacksam över att jag på min bröllopsdag kommer att vara lycklig och inte miserabel. Jag är otroligt tacksam för Erikshjälpen och andra organisationer som arbetar långsiktigt mot barnäktenskap, för att barn ska kunna vara barn och inget annat.
Jag avslutar med den här fotot som Rebecka tog den stunden. Den viktigaste bilden som tagits, någonsin.
I måndags såg jag något som skakade om mig, rejält. Jag var ganska nere efter det och har känt mig lite labil idag med. På väg till byn Lulka där vi skulle ha medical camp så såg vi en bröllopsprocession. Åh, vad roligt tyckte vi och saktade in bilen så att Becka skulle kunna fota. Sällskapet skrattade och var glada och brudgummen såg rätt stolt ut. Brudens ansikte täcktes av en slöja och vi de tog bort den så det skulle bli en bra bild. Chocken när jag såg brudens ansikte kan inte beskrivas med ord. En flicka på kanske 15-16 år gömdes bakom den, och det var de mest utmattade, sorgsna, förkrossande och hjälplösa ögon jag någonsin skådat in i. Jag frös till is på insidan och efteråt kunde jag och Rebecka bara upprepa orden: ”Det var helt sjukt. Det där var helt sjukt.”
En flickas ungdom försvann precis. Det som skulle varit en tid av glädje och frihet vändes tvärt. Jag har inte riktigt ord för vad jag vill beskriva, men jag känner en sådan förtvivlan och maktlöshet för den tjejen. När vår handledare var här förra veckan pratade vi om bröllop eftersom jag var på så många i somras. Bröllop kan vara något av det roligaste jag vet för att det är en sådan glädje och äkta lycka som genomlyser allt. Bruden är festens höjdpunkt och skiner alltid mest av alla av förväntan och kärlek. Men inte den här tjejen.
Att jag är tacksam är en underdrift. Jag är tacksam över att det inte var jag som tvingades till något jag inte ville. Tacksam över att jag har rätten att själv välja vem jag ska gifta mig med. Tacksam över att jag på min bröllopsdag kommer att vara lycklig och inte miserabel. Jag är otroligt tacksam för Erikshjälpen och andra organisationer som arbetar långsiktigt mot barnäktenskap, för att barn ska kunna vara barn och inget annat.
Jag avslutar med den här fotot som Rebecka tog den stunden. Den viktigaste bilden som tagits, någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar