Flickan

Igår pratade vi med en flicka som ska gifta sig om en månad. Jag blev väldigt tagen av hennes tankar om livet och verkligheten. Hon var inte ett dugg bekymrad om att det var hennes föräldrar som valt hennes framtida man, precis som de valt allt annat för henne hela hennes liv. Hon tänkte inte så mycket på livet efter bröllopet, hon ville bara bli väl omhändertagen, precis som hennes föräldrar hade tagit hand om henne hela livet.

Att inte ta beslut. Vilken otrolig frustration jag skulle känna om någon annan alltid bestämde över mig. Sa vad jag fick och inte fick göra. Samtidigt verkade hon ha det väldigt bra. Hon var nöjd med sitt liv och förtröstade helt på att hennes föräldrar gjorde det rätta, alltid.

Samtidigt som jag är förundrad över hur hon litade på hennes föräldrar tror jag det är mänskligt att vilja känna kontroll, att ta egna beslut och stå på egna ben. När man alltid lutar sig mot någon annan så tror jag att man blir rädd för att tänka själv. Tyvärr är det här ett vanligt problem i Indien, kvinnan står alltid under någon annans vårdande, hennes barndomsfamilj eller mannens och aldrig blir uppmuntrad att ta plats. De flesta har inte möjligheten att föra sin egen talan, vilket en annan flicka jag pratade med berättade:
- Utbildning är viktigt, vi får en bättre framtid. Annars blir barnen som sina mammor som inte har någon röst i samhället. 

Jag skulle vilja att hon smakar på friheten att välja själv. Hennes liv skulle kanske ändå inte sett annorlunda ut i det stora hela, men vardagen skulle kanske tett sig på ett annat sätt. Men flickan kommer att gifta sig i vilket fall, och jag önskar henne all lycka med eller utan egna val.