Stenen

Fick i uppdrag av Erikshjälpen att skriva om stenkrosserierna som finns i byarna som vi arbetar i. Ett stenkrosseri är precis vad det låter som, ett ställe där sten bryts ut och krossas för att sedan användas vid vägbyggen och andra arbeten. Innan vi åkte till Goa och Pune besökte vi ett krosseri och allt jag visste var att jag ville se det med egna ögon. Jag ville se det för att aldrig glömma. Det var fruktansvärt och hemskt. Se kvinnorna lassa upp stenen som brutits ur berget på lastbilar, iförda tjocka tygstycken som måste varit alldeles för varmt för den heta solen. Att se skammen när de upptäckte oss. Att se männen som borrade utan skyddsutrustning av något slag. Ljuden var bedövande och röken var tjock. Precis intill krosseriet fanns det bostäder där barn sprang omkring med smutsiga kläder.

På väg därifrån tog jag en svart, vass sten med mig. Nej, jag borde valt en mjukare, som inte är så kantig tänkte jag på väg därifrån. Men så ångrade jag mig. Den var perfekt, helt perfekt. När jag är hemma i Sverige och tycker att livet är orättvist, att mitt jobb är för hårt och allt bara är elände, då ska jag ta fram den svarta stenen och känna dess skarpa kanter mot mina fingrar.

Och minnas.